måndag 30 september 2013

Charlie.



Så kom den där dagen till slut, dagen då min bästa vän tog sitt allra sista andetag.
Jag är nästan förvånad över hur smärtsamt det är. Kanske för att jag trodde att jag var förberedd, kanske för att jag nånstans ändå är tacksam över att han slipper plågas. Men ändå. Det värker i kroppen.

För en vecka sedan skrev jag i ett inlägg som aldrig skulle publiceras:
Han är på väg att lämna oss nu. Det är så uppenbart, så smärtsamt uppenbart.
Jag har ägnat månader åt att försöka förbereda mig på det som ska komma, försökt förbereda mig på det man säkert egentligen inte kan förbereda sig på.

Och det var nog precis så det blev. Känslan att inte vara det minsta redo när beskedet väl kom. På en buss på väg hem för att träffa honom. Jag missade honom med ett par timmar. Natten innan hade jag nästan inte sovit alls, oron över vad som skulle hända höll mig vaken. Ringde honom på morgonen. En ovanligt svag och skrovlig röst. Långt ifrån den starka, skrattande och skojfriska människa jag alltid känt. Så jag satte mig på bussen med orosfladder i magen. Och medans jag satt där ihopkurad och hoppades på att hinna hem, slutade hans hjärta slå någon annanstans.

I många år har jag funderat på just den här texten. Vad jag skulle känna, hur jag skulle tänka.
Att vilja skriva något om vilken stor människa han var i mitt liv. En känsla av att kanske vilja förklara varför det gör så ont. Mor- och farföräldrar dör någon gång, det hör liksom till. Dom blir gamla och skruttiga och så ser livet ut.
Men de senaste dagarna har jag insett att jag nog aldrig skulle behöva förklara alls. Charlie var större än vad han själv nånsin kunde tro. Människor har delat med sig av sina egna minnen av honom, har hyllat honom och beskrivit honom som den älskvärda personen jag kände. Det gör mig rörd. Och överväldigad.
Morfar var så mycket för så många. Jag vill skriva något om den han var för mig. Det blir osammanhängande och lite rörigt, men det må så vara.

Samma år som han skulle fylla 50 år blev han morfar för första gången. Jag kom att bli det första, av åtta barnbarn. Åtta barnbarn som han älskade högt och innerligt. En lekfull och busig morfar och farfar. Han och mormor utgjorde en trygg duo tillsammans, dörren stod alltid öppen på Åsgatan 4. Vi var alltid välkomna. Mamma var ung och ensamstående när jag föddes. Kanske var det också därför som just morfar spelat en extra viktig roll genom livet.

Med morfar var det aldrig tråkigt. Efter skolan brukade jag ibland gå till hans jobb på sjukan. För i vaktmästeriet fanns sparkcykeln som man kunde susa fram på i korridorerna. Och han bjöd alltid på skratt och stoj. Alla vi barnbarn har nog fått höra "tjolitta batarajta - hascha pascha" både en och fyrtiotre gånger under vår uppväxt.

Han skrev dagbok i nästan 20 års tid. Väder och vind, vilka som hälsat på, vem som ringt, sportresultat. En skildring av vardagslunken, med inslag av sorg när någon dött eller han själv blivit sjuk. Ingen kioskvältare direkt. Men nästan 20 års dokumentation av vädret i Vilhelmina, som om han styrde ett lokalt meteorologiskt institut från köksbordet.

Jag vill också att ni ska veta att jag hade sådan tur att jag fick ha morfar som arbetskamrat. Vår Charlie, han sadlade om och extraknäckte som vårdbiträde efter sin pension. Han hörde dåligt och orkade inte allt, men jag tror att de äldre som vi tog hand om uppskattade hans närvaro något enormt. Så social och lugn, vänlig mot allt och alla. Och jag kommer alltid kunna berätta att min vaktmästarmorfar blev min äldreomsorgskollega under en period.

Morfar hade ett stort hockeyhjärta. Ett hockeyhjärta som klappade extra för Skellefteå AIK. Jag är så glad att han fick uppleva det efterlängtade SM-guldet i år. Efter en vinter av hockeyrelaterade statusuppdateringar och Text-TV s.377 så fick han göra sin segergest i fåtöljen på Tingsgatan.

Efter att han tagit hand om mig under min barndom så fick jag som vuxen en chans att ge tillbaka en liten del av allt som han har gett. Ibland led jag med honom över just det. Han kände sig emlig, sa han när han inte kunde göra allt han tidigare kunnat. På något sätt måste man försöka hjälpa till utan att inkräkta på någon annans integritet, inte ta över allt. Det är en balansgång som man inte alltid klarar av. Ibland har irritationen skavt inuti. Samtidigt blandats med dåligt samvete. Det har inte varit lätt alla dagar, men för det mesta har det varit otroligt roligt.
Roligast när vi avverkat alla dessa mil i bil tillsammans. Till fjälls, till Östersund, till dessa otaliga besök på länets lasarett. I mormors lilla clio som protesterar när man passerar 100 km/h (vilket förvisso även morfar gjorde, han var en ypperlig farthållare). 

Morfar har lurat döden många gånger. Hans kropp har i perioder varit så sjuk att den nästan inte orkat mer. Men hans vilja har varit större, orubbligt stort. Han skulle bara fortsätta leva. Få uppleva nya saker.
Varje dag efter hösten 2007 har varit en bonus. En lyx. För det har inte bara varit sex ytterligare år, det har varit sex fantastiska och viktiga år. Men kroppen blev aldrig densamma efter den hösten. Han orkade inte lika mycket som förut. Jag blev lite orolig över att han skulle bli nedstämd, han som alltid varit så social.
Men så en dag för två år sedan loggade jag in på Facebook och både skrattade och grät när jag såg att jag fått en vänförfrågan från Charlie Olofsson.

Med Facebook kunde han hålla kontakt med familj, släkt, gamla och nya vänner. Jag tror att många uppskattade hans roliga och charmiga statusuppdateringar, nästan alltid skrivna i VERSALER. Som om han skrev precis som han pratade. Högt, eftersom han hörde så dåligt. Så roligt jag hade åt att han ibland ringde och inledde samtalet med: "Jo, jag läste på Facebook..".
Och trots att han under detta år hunnit med flera sjukhusvistelser har han, när han varit som allra risigast, bett oss ta ett kort och lägga upp på Facebook. För att hälsa till sina vänner, för att de inte skulle oroa sig. När han låg på hjärtintensiven i vintras fick jag alltså lov att trotsa VLL:s fotoförbud  - för morfar skulle uppdatera Facebook.

Förra veckan:
Det är lättare att låta den som lider och plågas gå vidare. Men fortfarande så är det svårt att ta in att han snart inte finns mer. Hur gärna jag än vill att han ska få ro, så är det ofattbart att mitt liv ska fortsätta utan honom. Han har ju funnits varje dag, så självklar på sin plats. Så självklar och så mycket mer än "bara" en morfar. En far, en bästa vän, en trygghet.

Under sommaren började hans, en gång så starka, kropp svika honom mer och mer. Jag har tänkt många gånger att han kanske känt sig färdig med livet. Men i slutet av augusti ringde han och frågade om vi kunde åka och se till så han fick sitt körkort förnyat. Den som förnyar sitt körkort vill nog fortsätta leva ett tag till. Och Charlie var Charlie hela vägen tills hans hjärta slutade slå.



Jag är oerhört tacksam över att han funnits för mig - precis varje dag i hela mitt liv. Tacksam över alla skratt, alla förtroliga samtal, dråpliga händelser och över att vi också kunnat dela sorg och mörker.

Nu finns ingen oro längre, ingen smärta, ingen ansträngd andning, ingen anledning att känna den där rädslan över att det ska ta slut.
Nu finns bara frid och ro och vad som alltid kommer vara en enorm saknad efter han som var min bästa vän.



Charlie Truck - du fattas oss.

söndag 18 augusti 2013

- Ska du med ut och ragga?



När man är född och uppvuxen i inlandet skaffar man sig intressen som man kanske inte nödvändigtvis hade haft om man vuxit upp i, säg Stockholms innerstad.
Ett sådant intresse kan vara att ragga och då menar jag ju inte att ragga PÅ någon (även om kombinationen fungerar utmärkt). Utan såklart ragga, som i köra bil/moped/valfritt fordon.

För en utomstående kanske raggande enbart förknippas med 50-åriga snubbar som kör amerikanare, har buskig mustasch och skinnväst. Men inte här förstår ni! Här har nog de allra flesta hunnit med både en och tio rundor på de vanligaste rutterna, Volvoraggen och Skolraggen.
Raggandet kan med fördel utföras i en äldre Volvo 240 (även om jag förstått att Mercedes har slagit igenom stort de senaste åren). Men givetvis kan en fyrhjulsdriven familjebil av senaste årsmodell tjäna minst lika bra som raggarbil. För om man inte vill framstå som riktig raggare så tar man ju hellre sina föräldrars lite nyare bil ELLER en gullig liten pluttbil som ägs av någons farmor, som man döper till typ "Skorven". Tro mig, vi har kört många små skorvar genom åren.

Nu undrar ni ju såklart, hur det kan låta när man ringer en kompis för att ses?
- Tja. Ska vi dra en ragg?

Om kompisen man ringer till redan befinner sig i bil kanske hen svarar, lite lätt uttråkat:
- Jag ligg på raggen. Ska du med?

Om kompisen säger "Jag är på Volvo" så betyder det i 9 av 10 fall INTE att hen är där för att lämna bilen på service eller för att köpa en bil. Nej förstår ni, Volvo i detta sammanhang är den plats som påbörjar eller avslutar Volvoraggen. Man svänger helt enkelt in på Volvos parkering och vänder sedan uppåt mot samhället igen. Volvos parkering kan också fungera som en mötesplats för raggare. Där kanske man snackar lite skit, tar en cigg eller visar upp vad som finns under motorhuven. (Vid fest är det vanligt att denna parkering används både som urinoar och sopkorg, vilket kanske inte är så kul för Volvohandlaren får vi väl alla erkänna).
När man vänt vid Volvo fortsätter man 45'an uppåt för att sedan vända igen antingen vid kyrkan, Stenmans eller Risfjells sameslöjd.
Vill man utöka raggen så svänger man in på Skolgatan för att dra Skolraggen. Vid denna, mycket korta, ragg passerar man Malgomajskolan och vill man imponera på någon där så ser man självklart till att köra sin bil vid lunchtid samt vid fyrasnåret, när skolorna slutar.

När jag och mina kompisar skaffade körkort så ägnade vi många timmar åt att köra gata upp och gata ner genom samhället. Det var också på den här tiden som jag lärde mig att börna, dra kryckan och sladda. Och med tanke på nyss nämnda mening skulle jag inte ha något emot att man höjde körkortsåldern till 25, ty 18-åringar kan nog vara lite dumma i huvudet när det kommer till riskbeteende.
Under denna tonårstid så hände det ju också att man blev lite förälskad i någon. Då var det toppen att ligga på raggen (om föremålet för förälskelsen hade tillgång till bil själv alltså) - för då kunde man ju sitta i varsin bil och VINKA sådär halvcoolt åt varandra. Kanske flina lite fånigt. Tuta om man kände sig på bushumör (fungerar bäst i gullig bil). Möjligen vinkade man bara första gången man möttes på raggen, för att de resterande 172 gångerna endast le och se charmig ut. Och när någon träffade en kille från typ Dorotea (5 mil) eller Storuman (7 mil) så kunde man ge sig tusan på att killen + hans kompisgäng kunde "svänga förbi" Vilhelmina för att köpa en korv på Statoil. Några mil i bil i smällkalla vintern är inga problem när man är kramsugen, vettni.

När det blev helg och dags för fest så hade man ju inte alltid någonstans att ta vägen. Det löste vi ju såklart genom att skaffa en chaufför som sedan såg till vi kunde hålla oss rullande hela kvällen, med kortare stopp på Statoil och som tidigare nämnts; Volvo.
Och nog har det hänt fler än en gång att man suttit i ett baksäte där det hånglats till tonerna av "Jag vill vara din Margareta". För att inte tala om de gånger man fixat skjuts till Hotellet med någon okänd person från typ Hoting, som överraskat genom att spela något som alla nio resenärer kunnat skråla med i. Det är ganska fascinerande hur många människor man kan trycka in i ett femsitsigt fordon, om någon ligger i bagaget och någon annan ligger över de sju som sitter i knä på varandra. Givetvis vill jag idag, som en vuxen person, tillika en moralens väktare, ta avstånd från alla sådana typer av tokigheter. Det är ju både olagligt och farligt, samt förknippat med böter som få gymnasieelever har råd eller lust att betala. Men det tänkte man kanske inte på just då. Det gick ju nog med pengar ändå, åt detta vägnötande. 2004 motsvarade 100 kronor ungefär 10 liter bensin och då kunde man utan problem roa sig ett par timmar en trist tisdagskväll. Hade man dessutom tagit på sig att vara chaffis så kunde man ju tjäna en hacka på fulla människor som gjorde vad som helst för att slippa gå en kilometer. Bra business alltså!

2013 är bensinen klart dyrare och jag känner inget större behov av att sitta och stirra i en bil i flera timmar. Men ni vet ju det där välkända gamla talesättet.. "Du kan ta tomplassara från inlandet, men inte inlandet från tomplassara".....

Så, låt höra - vilken var/är DIN bästa raggarsväng?




Nedan: Ett smakprov på hur raggande kan te sig. YouTube-klippet är ett måste.




Skolraggen 

tisdag 9 oktober 2012

10 små rätter.



Det var för några månader sedan som det blev tydligt vilket behov jag har fått av att göra rätt. Inte rätt som i rätt på tentor, utan rätt som i skrivna och oskrivna regler för hur man ska uppföra sig.  Det kan handla om allt i från att inte gå rakt ut i vägen utan att först titta åt alla håll, till att aldrig någonsin gömma sprit i bagaget för att slippa tulla på väg hem från charterresan. Förmodligen grundar sig allt detta i någon form av ängslighet. Det viktigaste är egentligen inte att göra rätt, så länge jag inte gör fel. 
Att göra rätt är väl generellt sett bra men det börjar gå en aningens överstyr - jag börjar nämligen vilja påpeka för andra hur dom ska bete sig. Inte på ett vänligt och eftertänksamt sätt utan mer hysteriskt gapande och med vilt gestikulerande armar.

Här följer några exempel på vad mina medmänniskor kan göra för att inte ge mig högt blodtryck:
Stå i kö - När man står i kö gör man det strukturerat. Inga kaosköer, ingen trängsel. Ordning och reda, löning på fredag!
Bygg inga varuberg - Om det står "vänligen, bygg inga varuberg" så är det väl inte så förbannade svårt att göra som det står?
Gör dig beredd att betala - Detta trams med att börja rota efter plånböcker, kuponger och kort när varorna åkt igenom scannern, gör ni det för att jävlas med mig? Förslag på åtgärd: Om du betalar med kort, plocka fram och håll dessa i handen just precis innan det är din tur så får vi ett bra tempo i kön. Samma gäller med kontanter.
Fortsätt framåt när du har betalat - Att än en gång börja gräva i väskor för att ordningsamt stoppa ner kvitton och kort i rätt fack - GÖR DET NÅGRA METER LÄNGRE FRAM, TACK.
Gå på rätt sida på cykelvägen - Denna anarki som råder i Björkarnas stad håller på driva mig till vansinne. Överväger att börja volontärarbeta som trafikpolis.
Använd reflex när det är mörkt ute - Du är osynlig utan reflex. Osynliga människor kan bli påkörda och dö. Dock krävs bra belysning för att reflexen ska tjäna sitt syfte, därför måste bilar och cyklar ha sina lysen tända.
Håll snattran när någon ska inleda en föreläsning - Gäller även på möten och biografer. Här håller jag på gå upp i atomer av frustration men det är en annan femma.
Gå inte så långsamt - Endast okej om du är turist eller av exempelvis fysiska skäl inte kan gå snabbare än 0.5 km/h. Ni andra: RASKA PÅ!!
Tänk efter före du "gillar" och delar rasistiska inlägg på Facebook - Om du vet vad det är du gillar/håller med om, så visst. Men använd hjärnan och försök ta reda på om alla påståenden verkligen har substans innan det du gillar dyker upp i min feed och får mig att fundera på hur fasen DU tänker.
Rensa luddfiltret i torktumlaren - Kommentar överflödig



Eller så struntar vi i allt ovanstående och så får jag lov att pröva mindfulness igen...



måndag 4 april 2011

Åsgatan 4

I veckan påbörjas rivningsarbetet av ett hus. Inget konstigt alls egentligen. Gamla hus fulla med gifter ska rivas.

Men det är huset med så många välbekanta lukter, där jag kunnat varje trappsteg och känt igen varenda ojämnhet i väggfärgen. Det är huset som jag lekt tagen i, som jag firat så många jular i. Det var i det huset som jag lärde mig hänga och vika tvätt, i källaren som luktade sådär fuktigt gott. Huset vars balkongräcke som jag fortfarande kan känna känslan av, det där sträva.. i betong. Jag vill minnas att solen alltid sken på mormor och morfars balkong. Som man ofta gör, när man minns de fina stunderna. Det var där vi firade min konfirmation, det var där vi samlades efter dop, begravningar och under släktsammankomster. Det var där vi satt och valde mellan dödsrunor och stirrade tomt framför oss när Janne hade dött. Det var i det huset som jag brukade lägga mig i mormor och morfars dubbelsäng på kvällarna, under det där varma och mjuka täcket. Där väntade jag snällt medan mormor gjorde sig i ordning innan hon la sig hos mig och läste sagor ur en alldeles, speciell bok. Det var i det huset som jag gömde mig när jag var arg och ledsen, det var dit jag gick efter skolan. Det var i lägenheten på Åsgatan 4 som vi använde mormors alla garnnystan för att skapa äventyrsland att krypa igenom. Likt Spindelmannen ålade vi oss fram, mellan köksmöblerna och skrivmaskinen i sovrummet. Det var i det huset som morfar brukade sitta på stolen som alltid blockerade både kyl och frys, samtidigt som han rökte under fläkten och drack kaffe på fat. Jag visste precis hur man skulle smyga som tystast och hur man bäst klättrade upp på bänkarna för att nå det man ville ha.

Måhända att kärleken och värmen egentligen inte satt i väggarna, utan snarare i personerna som rörde sig inom dom. Men det känns ändå en aning smärtsamt att stå och se på när man river det som symboliserar så många barndoms- och tonårsminnen.